Min facebooksida
Länk till artikeln

Mustafa Panshiri är årets folkbildare

Mustafa Panshiri får pris som årets folkbildare. Priset delas ut av Studieförbundet Vuxenskolan och prissumman är 25 000 kronor. Mustafa Panshiri får utmärkelsen för sitt arbete med att träffa nyanlända ungdomar och föreläsa om demokrati. 

- Jag är väldigt glad och hedrad över denna fina utmärkelse. Att bli utnämnd till Årets folkbildare känns viktigt, säger Mustafa Panshiri.

Mustafa Panshiri är polis och kom till Sverige från Afghanistan som 11-åring. Han är tjänstledig från sitt arbete som polis för att på heltid träffa och folkbilda nyanlända och ensamkommande ungdomar. Han har träffat fler än 1000 ungdomar och pratat med dem om vad det innebär att leva i ett demokratiskt land som Sverige. Målet är att besöka ungdomar i alla svenska kommuner. Mustafa Panshiri gör också föreläsningar för gode män, personal på boenden, lärare, socialsekreterare med flera.

På lördag förmiddag 17/6  kommer Mustafa Panshiri till Studieförbundet Vuxenskolans stämma i Linköping för att ta emot priset. Plats: Linköping Konsert och Kongress. Konsistoriegatan 7.

Studieförbundet Vuxenskolans folkbildningspris tilldelas en person som, utanför de etablerade folkbildningsorganisationerna, i vid mening gjort stora folkbildande insatser och som gör det inom de områden där Studieförbundet Vuxenskolan är verksamt. Tidigare års pristagare har bland andra varit Ida Östensson, Mifforadio och Alexander Bengtsson, Expo.

Hela motiveringen:  Studieförbundet Vuxenskolans folkbildningspris 2017 ”Årets folkbildare” går till Mustafa Panshiri,högaktuell i samhällsdebatten inom integrationsområdet. Priset tilldelas Mustafa för hans ihärdiga och brinnande engagemang för att folkbilda nyanlända och ensamkommande ungdomar om demokrati och hur det är att leva i Sverige. Mustafa Panshiri är polisen som tog tjänstledigt för att på heltid ägna sig åt att samtala om vad det innebär att leva i ett sekulärt och demokratiskt samhälle som Sverige. Han har besökt fler än hundra kommuner runt om i Sverige och träffat över tusen ensamkommande barn och ungdomar, hans mål är att besöka alla kommuner. Mustafa Panshiri skyggar inte för svåra frågor och han lyfter de integrationsutmaningar som Sverige står inför. I samma andetag tar han själv tag i saken och genom folkbildning om demokrati bidrar han till att möjliggöra ett inkluderande och öppet Sverige.

Länk till artikeln

Polisen som vågar ta diskussionen – och kan göra det. 

En av Sveriges ytterst få poliser från Afghanistan jobbar inte längre som polis. Mustafa Panshiri åker istället landet runt och pratar med ensamkommande pojkar. Här är frågorna han får, och svaren han ger. 

Mustafa Panshiri är född i Afghanistan och pratar dari. Han kan prata med ensamkommande pojkar från just Afghanistan som ingen av hans kollegor.

Det var i mars som en lokaltidning i Linköping för första gången skrev om honom. Sedan blev hans historia snabbt en riksnyhet, och nu, tre månader senare har Mustafa Panshiri bytt jobb – åtminstone tillfälligt.

Polismannen har blivit fullbokad föreläsare. Kalendern är full nästan ända fram till jul. Tills vidare är han tjänstledig från polisen.

Klart han tog chansen

– I början hade jag en dröm om att föreläsa en dag i veckan och jobba som polis resten, säger han.

– Jag är lite kluven inför att vara tjänstledig, jag tycker det är roligt att vara polis och jag tror jag behövs där med. Men det här är en möjlighet att påverka mer, och det är ett tillfälle som bara finns här och nu. Klart jag måste ta chansen.

Mustafa Panshiri föreläser både för ensamkommande pojkar och för alla aktörer runt dem; det handlar om kommuner, skolor, gode män och annan personal.

Så vad har du lärt sig under den här våren?

– Att det finns fantastiska möjligheter med de här ungdomarna, men också stora utmaningar, säger Mustafa Panshiri.

Ungdomarna kommer hit med en bild av vad Sverige är som de fått från sociala medier och smugglare.

– För de här ungdomarna är det som att vinna på Lotto att komma hit. Så var det för mig med. Det är tryggt här, man får gå i skola, sjukvården är gratis och man kan till och med plugga gratis på universitet. Det är enorma möjligheter.

– Men många kommer hit med en bild av vad Sverige är som de fått från sociala medier och smugglare. Det är en drömbild producerad av någon som vill sälja en produkt. Vi måste hjälpas åt att berätta hur verkligheten ser ut.

Dödsstraff och jämställdhet

En av de vanligaste frågorna Mustafa Panshiri får är följande:

Vilka brott är det dödsstraff på i Sverige?

– Det är en helt legitim fråga från någon som flytt från Afghanistan, jag hade samma fråga när jag kom hit som 11-åring 1998, säger han.

– Svaret på den frågan är både lätt och svårt. Man måste förklara hur det kommer sig att vi en gång hade det, men inte har det längre. Inga av de här ungdomarnas frågor löses med en quick fix, men man måste börja diskutera och så frön!

En annan upplevelse Mustafa Panshiri har, är att alla ungdomar han möter gillar jämställdhet. Men Panshiri tar det ett steg längre än så.

– När jag frågar om de gillar jämställdhet svarar alla ja, säger han.

– Men när jag frågar om det då är okej att deras syster går ensam till simhallen som de kan göra, svarar tvärt om många av dem nej, det tycker de inte är okej. Sedan tar jag den diskussionen med dem, för det är just sådana saker vi måste prata om, de uttryck svensk jämställdhet tar sig och hur det skiljer sig från landet de flytt från.

Sex och samlevnad

Sexualkunskap är ett annat ämne som Mustafa Panshiri ofta får frågor om. En vanlig är följande:

Vad är en kondom och vad har man den till?

– Då förstår du ju vilket kunskapsgap det kan vara. Många har inte ens fått den mest basala information om hur saker fungerar, men de vill lära sig.

Det finns en klick av de här pojkarna som inte sköter sig, det är inget att hymla med.

Vilket osökt leder oss in på det här med sexuella ofredanden i simhallar. Polisens egen analys av brotten visar att det är nästan uteslutande just ensamkommande unga pojkar som ligger bakom dem, ofta i grupp (KIT har skrivit om det här).

– Det finns en klick av de här pojkarna som inte sköter sig, det är inget att hymla med, säger han.

– Den stora majoriteten av dem sköter sig hur bra som helst, några få gör det inte, men vi vinner inget på att låtsas som om de inte finns. En början för att komma tillrätta med problemen är ju att faktiskt informera om vad som gäller här, och ta diskussionen med dem.

Kulturskillnader

Allra mest föreläser Mustafa Panshiri för de som arbetar med de ensamkommande. Han är full av beundran inför dem, säger att han ständigt möter människor som engagerar sig och gör sitt yttersta för att det ska gå bra för de här ungdomarna. Det ger honom hopp inför framtiden.

Men även dem kan han hjälpa med sina perspektiv. Som hur man ska prata om jämställdhet.

– Man måste kanske förstå att de här pojkarna kommer från ett av världens minst jämställda länder, ett land som är ett av världens farligaste att vara kvinna i, säger han.

De säger wow, vad jämställt Sverige är.

– Så när de säger wow, vad jämställt Sverige är, så ska man kanske inte genast säga att nja, men lönerna är ju inte riktigt lika för män och kvinnor här heller. Det är en viktig diskussion att föra, men kanske inte för de här pojkarna den första tiden de är här.

Mustafa Panshiri pratar också mycket om kulturskillnaderna mellan Afghanistan och Sverige. För de finns menar han – och inte heller de är något att hymla om.

– Det kan bli lite humor ibland när jag med min bakgrund står på scenen och berättar om kulturskillnaderna, men någon i publiken säger att nej, det finns inga sådana kulturskillnader, allt handlar bara om att den är män. Jo, visserligen är det män som förtrycker kvinnor överallt, men det ser faktiskt rätt annorlunda ut i Afghanistan och Sverige. Jag tror att man måste våga inse det och prata om det om vi ska lyckas med integrationen.

Alla vill bli polis

Mest av allt är kanske Mustafa Panshiri en förebild för de här ungdomarna. Efter att han haft en föreläsning brukar en och samma sak hända: Alla vill ta selfies med honom – och att alla ungdomar plötsligt också vill bli poliser.

Jag berättar om min resa i Sverige, jag säger aldrig att den är rätt, bara att den är min och att om jag kunde göra det, så kan de. De ser ju på mig att jag inte är blond eller blåögd, de fattar att jag ställts inför samma hinder som de kommer att göra, men att jag ändå lyckats.

Fast riktigt lika är det ändå kanske inte.

– Nej, de har det tuffare. Jag kom hit med mina föräldrar och mina syskon. Jag hade en trygghet i det som de här barnen inte har.

Extra svårt är det att många av de ensamkommande afghanska ungdomarna inte vet om de får stanna eller inte. Mustafa Panshiri får ofta höra deras berättelser om ångesten inför detta, om problem med att inte kunna sova (vilket också flera berättade för KIT i det här reportaget).

Är det säkert i Afghanistan?

Någon stor tröst till de afghanska ungdomarna har han inte, men däremot en egen filosofi.

– Jag tänker att allt jag lär dem här, det tar de med sig hem igen. De tar med sig nya tankar och intryck, och kan kanske börja förändra Afghanistan inifrån. Ungdomar är trötta på klassamhället där, de är trötta om ojämställdheten, de vill att de det ska ske en förändring, säger han.

Men hur är läget i Afghanistan då, är det säkert för de här ungdomarna att åka hem? Migrationsverket beskriver situationen så här, men hur skulle Mustafa Panshiri beskriva den?

Det föll en bomb, men allt är lugnt

– Det är säkrare i Afghanistan än under talibanernas regim, men det går över huvud taget inte att jämföra med Sverige, säger han.

– Jag pratade med min mormor nyligen. Hon sa att du måste komma och hälsa på, allt är tryggt här nu, visst, det föll en bomb i byn i förrgår, men det var ingen fara, ingen dog, kom och hälsa på oss bara! Det är trygghet och säkerhet för henne, men kanske inte för mig längre.

Länk till artikeln

Polisen Mustafa: De behöver förebilder

Ensamkommande ungdomar från Afghanistan riskerar enligt polisen att hamna i kriminalitet. I Östergötland började man därför att besöka alla boenden. Det är en satsning som nu sprider sig över landet tack vare polisen Mustafa Panshiri som är en riktig eldsjäl.

Mustafa Panshiri är sällsynt inom den svenska poliskåren. Han kommer från Afghanistan och pratar dari. Det är något som han har gemensamt med många av alla de ensamkommande barn och ungdomar som har kommit till Sverige den senaste tiden. Förra året sökte 34.000 ungdomar asyl här. De flesta var pojkar från just Afghanistan.

– De här killarna har kommit hit utan föräldrar, utan förebilder. Så risken att de börjar ta till sig intryck och information från samhällets baksida är ganska stor. Man måste veta om att det här är en riskgrupp, säger Mustafa som själv kom hit som 11-åring tillsammans med sin familj.

Har tagit tjänstledigt

Mustafa Panshiri har redan hunnit besöka ett stort antal boenden, både inom det egna polislänet Östergötland, men även på andra håll i Sverige. Nu har han tagit tjänstledigt för att på heltid kunna resa runt till landets boenden för ensamkommande.

Just den här dagen när SVT Nyheter Öst träffar honom besöker han Åtvidaberg och kollegan och kommissarien Håkan Stenbäck finns vid hans sida. De tycker att killarna har rätt att få veta vad som gäller i Sverige, vilka regler som finns och vad man kan straffas för.

– Det här är grabbar som aldrig har levt i fred. Och så kommer man hit. Många har krav på sig att skicka hem pengar. Sverige är bra på många sätt men det tar lång tid innan man kan börja tjäna pengar. Och då finns det en risk att man tar en genväg, till exempel genom att sälja droger. Man kan hamna i kriminalitet utan att egentligen vara kriminell, säger Håkan Stenbäck.

Tar tid att få förtroende

Det dröjer ofta en stund innan de får ungdomarnas förtroende. Många har dåliga erfarenheter och är rädda för poliser.

– Först när jag kommer in där med polisuniform blir vissa oroliga och frågar: ”Har jag gjort något fel? Ska ni registrera oss för något?”, berättar Mustafa, som då får försöka förklara att de bara vill prata lite.

Och många av ungdomarna har en befogad oro.

– Jag har bott i Iran i flera år och jag har inte alls någon bra erfarenhet av polisen. Det kommer nog att tid att få förtroende även om jag vet att polisen i Sverige är bättre, säger Ehsan Hosejni.

Men stämningen blir ganska snabbt uppsluppen. Mustafa Panshiri har sitt trumfkort: språket och bakgrunden. Han är ju lite som en av dem.

– Det är som att de ser sig själva i spegeln och då lyssnar de på ett annat sätt, säger han.

Simhallar – känsligt ämne

Ett ämne som han tar upp på varje boende han besöker är både känsligt och omdebatterat. Det handlar om simhallar.

– Det har skett sexuella trakasserier på simhallar runtom i Sverige där ensamkommande har varit förekommande. Det måste vi ha en öppen dialog om. Killarna jag träffar tar avstånd ifrån det. Men vi måste ändå prata om att det sker och de måste vara medvetna om att om en enda person gör något dåligt i en simhall, så dras alla över en kam. Det är så fördomar fungerar.

Och han får medhåll av killarna i Åtvidaberg.

– Det är jättedåligt det som händer och det finns ingenting inom afghansk kultur eller tradition som säger att man ska behandla tjejer på ett dåligt sätt. Vi tar avstånd från det. Det är samtidigt synd att det går ut över alla afghaner om kanske en av hundra har betett sig illa, säger Sadig Ibrahim Khel.

Även om det handlar om några enstaka som inte respekterar tjejer i simhallen tycker Mustafa Panshiri att man samtidigt måste våga prata om kulturella skillnader.

– Det är ju ingen hemlighet att det finns en annorlunda kvinnosyn i Afghanistan, där jag kommer ifrån, jämfört med Sverige och att det har en viss påverkan. Det måste man erkänna för att sedan kunna lösa problemet. De här killarna har ju heller aldrig sett tjejer innan och det är klart att det blir mycket tankar.

Drömmer om framtiden

Men mötet med de ensamkommande killarna handlar inte bara om lagar och regler och allt som de inte får göra. Mustafa frågar vad de har för drömmar.

Någon vill bli sjuksköterska. En annan Kung fu-mästare. Men det är ett yrke som lyser extra starkt efter det två timmar långa mötet, och det är Mustafas.

– När över hälften av killarna som idag räcker upp handen och säger att ”jag vill bli polis”, då är det något fint som har hänt. Då har vi gjort något, säger Mustafa Panshiri.

Länk till artikeln

Mustafa möter ensamkommande flyktingbarn

Mustafa Panshiri vet vad han pratar om. Han är flyktingen från Afghanistan som blev polis och nu åker runt i Sverige för att träffa ensamkommande flyktingbarn.

Det är varmt i rummet, lokalen är lånad av nykterhetsorganisationen och inredd i gammal sekelskiftesstil.

Mustafa Panshiri börjar rigga sin dator samtidigt som det hörs hög musik från gatan. Musiken kommer från en sänkt Volvo 740 med några unga, sommarlovslediga killar i keps som åker varv efter varv utanför. Det är juni, det är varmt och vi är i Arvika.

Snart ska Mustafa Panshiri, före detta ingripandepolis från Linköping träffa ett 20-tal ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. När tekniken är fixad, pustar han ut i en gigantisk trästol och skämtar lite om att det känns lite som i serien Game of thrones. Mustafa Panshiri har ett lugn och ger ett trovärdigt intryck samtidigt som han har nära till skratt. En bra kombination för en polis, men även om man ska introducera flyktingar i Sverige.

Så plötsligt kommer killarna. De hälsar på Mustafa, många kramar om honom och alla verkar känna igen honom. Mustafa Panshiri har blivit mycket omskriven och hans inlägg på sociala medier har fått stor spridning. En kille är lite snabb när han hälsar, men Mustafa Panshiri håller kvar handslaget och drar killen till sig och tittar honom  i ögonen och hälsar på honom ordentligt. Klassiskt polistrick. Snyggt,polistakterna sitter i, tänker jag (tidningens utsända reporter, som också arbetar som polis, red anm). Sedan börjar Mustafa Panshiri berätta för killarna om sin resa.

Det var en annan varm sommardag den femte augusti 1998 när Mustafa
Panshiri, då elva år, för första gången kom till Sverige. Han landade på Arlanda tillsammans med sin mamma och sina syskon. Det var ungefär ett år efter att hans pappa kommit till Sverige. Hela familjen hade nu fått uppehållstillstånd efter att ha varit på flykt från Afghanistan. Familjen åkte bil genom ett vackert och somrigt Stockholm till Nacka där de skulle bo.

– Jag minns väldigt väl hur det kändes, det var som att vinna på lotto. Okej, nu har man fått en chans i livet, nu kommer det bli bra, alla möjligheter finns här. Känslan var helt obeskrivlig. Man hade sådana förväntningar, det var helt fantastiskt, säger Mustafa med ett brett leende.

På hösten började han skolan och livet rullade på. Mustafa Panshiri ville  först bli advokat. Men i gymnasiet ändrade han sig, han tyckte det verkade tråkigt. Han ville bli polis istället. Mustafa Panshiri ville vara ute och träffa folk och tyckte om att socialisera. Sedan ville han att det skulle hända saker. Han ville "åka blått” och jaga skurkar.

– Den polis som säger att han eller hon blev polis för att jobba brottsförebyggande, den polisen ljuger, sådana poliser finns inte, säger Mustafa Panshiri med en ironisk blinkning och skrattar.

Därför var Mustafa Panshiri först väldigt skeptisk när Håkan Stenbäck, med lång erfarenhet av brottsförebyggande arbete, föreslog att han skulle följa med till ett nyöppnat flyktingboende i Linköping. Mustafa Panshiri var helt ny och var först inte alls sugen på att träffa en massa ungar han inte kände. Det tog tid från blåljusåkandet och tjuvjagandet. Men eftersom han var nybakad aspirant och inte ville börja karriären med att bråka med en kommissarie, följde han ändå med.

Föreståndaren hade pratat med Håkan Stenbäck och berättat att intresset hade ökat markant sedan det blev känt att Mustafa Panshiri skulle komma. Innan hade intresset varit ganska svalt. Mustafa och Håkan åkte dit och det var fullt hus. Ryktet om polisen som pratade deras språk hade spritt sig, det var även ungdomar från andra boenden där. De möttes av många och blandade känslor, en del var rädda, andra trodde att de gjort något fel. Men när det var klart två timmar senare räckte hälften av killarna upp händerna och sa att de också ville bli poliser.

– Då trillade polletten ned och jag och Håkan sa att det här måste vi fortsätta med. Det här är viktigt, säger Mustafa Panshiri allvarligt.

Eftersom det gick så bra har Mustafa och Håkan besökt nästan alla flyktingboenden i Linköping de senaste åren. När den stora flyktingströmmen nådde Sverige 2015 skedde en tempoväxling.

– Jag kan inte begränsa mig till Linköping, jag måste träffa alla, tänkte jag. Min vision är att besöka flyktingboenden i Sveriges alla 290 kommuner. Hittills har jag varit i 50 kommuner, säger Mustafa Panshiri med glöd i blicken.

Mustafa Panshiri tror att han har fått så bra respons eftersom de ensamkommande flyktingbarnen kan identifiera sig med honom, han ser ut som dem, han pratar deras språk, han har också flytt från Afghanistan och han är polis. Han berättar för dem om hur det var när han kom till Sverige. Om vad han själv funderade på när han var ny i Sverige och vad han tyckte var konstigt. Han är väldigt öppen med att det ofta uppstår kulturkrockar.

Men också att man inte ska ducka för känsliga ämnen, som till exempel sexuella trakasserier på badhusen. Det är ett väldigt känsligt ämne, men Mustafa Panshiri tycker att man måste kunna tala öppet om det. Annars tror Mustafa Panshiri inte att vi kommer kunna lösa problemen.

– Vad de här ungdomarna behöver är grundläggande information om hur det svenska samhället fungerar. Allt det som jag pratar med ungdomar om är sådant som var förvirrande, konstigt och fascinerande för mig när jag kom till Sverige. Och jag märker att det går hem, säger Mustafa Panshiri.

Mustafa Panshiri berättar att en av de vanligaste frågorna han får är: Vilka brott blir man avrättad för i Sverige? Då kan han inte bara säga att vi inte har dödsstraff i Sverige och gå vidare. Han måste ta sig tid och förklara. Berätta när dödsstraffet avskaffades, förklara att Sverige också styrs av internationella överenskommelser, till exempel att Sverige är med i EU där man inte har dödsstraff. Förklara vad EU är och så vidare.

Varför är killarna så fascinerade av polisen?

– Många av dem har träffat dåliga poliser som utsatt dem för övergrepp i Afghanistan och på vägen till Sverige. Sedan kliver de av tåget i Hyllie och möter svenska poliser som behandlar dem med respekt och är schyssta. En vanlig lek på flyktingförläggningarna på kvällarna är att jämföra vilken polis som var hemskast. Den polis som är bäst, det är den svenska polisen, säger Mustafa Panshiri. 

Han berättar att han brukar göra ett experiment när han föreläser på flyktingförläggningarna. Han vänder sig till personalen och frågar om de blivit stoppade av polisen. Det är alltid någon som blivit det. Sedan undrar han om de någonsin ens funderat på om de kan muta en svensk polis och komma undan? Nej, såklart inte, det får man ju inte.

Sedan ställer han samma fråga till killarna. Hur är det i deras hemländer? De svarar ofta att de brukar tänka ”hur mycket pengar har jag på mig, kan jag muta den här polisen, ja, det kan jag”.

– Svensk polis kan man inte muta. För de här killarna är det värsta grejen, säger Mustafa Panshiri.

Runt om i landet finns poliser som på olika sätt engagerat sig för ensamkommande flyktingbarn. Men för Mustafa gick det inte att kombinera anställningen som ingripandepolis med att föreläsa i den utsträckning han ville. Sedan den 1 juni är han tjänstledig från polisen för att på heltid resa runt i Sverige och föreläsa. Han utbildar även personal på flyktingförläggningar och gode män, målsmän för de ensamkommande flyktingbarnen. Detta sker nu via Mustafa Panshiris eget bolag och utan polisuniform.  

– Jag försökte få göra det inom min anställning men när det inte gick bestämde mig att göra det i egen regi istället. Jag har haft möten med chefer, lagt fram min idé och en plan. Det har inte gått hem, så då får jag göra det utan polisuniform. Jag förstår att polisen är mitt i en stor omorganistation men jag kan inte vänta, behovet är här och nu, säger Mustafa.

– Fast det är klart att det hade fått en annan effekt om jag hade gjort det i polisens namn.

Den 1 december tar Mustafa Panshiris tjänstledighet slut och då måste han välja mellan att gå tillbaka till sin grundplacering på ingripandeverksamheten i Linköping eller att säga upp sig för att kunna fortsätta åka runt i landet.
Mustafa Panshiri hoppas att han någon gång kommer tillbaka till polisen. Gärna med den inriktning han inte trodde på som aspirant:

– Kanske områdespolis, något brottsförebyggande i alla fall. Drömmen har ju alltid varit att vara polis, jag har inte stängt den dörren, säger han.

Länk till artikeln

Våga berätta om svenska normer

Alla står bakom begrepp som ”allas lika värde” och ”jämställdhet” – men begreppen har olika innebörd i olika kulturer. Att påstå det är inte rasism. Vi måste vara öppna för de integrationsutmaningar vi står inför, skriver Mustafa Panshiri, polis med afghanska rötter.

I början på juli var jag inbjuden av en kommun i Sydsverige för att föreläsa för deras ensamkommande ungdomar. Kommunen var en av de 50 kommuner som jag hunnit besöka under de senaste sex månaderna. Min målsättning är att besöka Sveriges alla 290 kommuner och träffa alla ensamkommande ungdomar. För dem berättar jag dels min egen resa från utanförskap till att i dag jobba som polis, men även vad det innebär att leva i ett demokratiskt land som Sverige.

Innan föreläsningarna brukar jag hälsa personligen på alla ungdomar och hälsa dem välkomna. Vid ett sådant tillfälle tog en av ungdomarna från mitt hemland Afghanistan mig i handen med ett stadigt grepp, tittade mig i ögonen och sa att han har läst allt om mig i tidningar och sociala medier, och att han vill bli som jag. Hans dröm är att bli polis.

Han var vältalig, artig, genuin och gjorde ett bra intryck på mig. Under föreläsningen lyssnade han så engagerat att jag undrade om han kom ihåg att andas. Jag kom in på demokrati och diskrimineringslagen, om allas lika värde oavsett kön, etnicitet, religion och sexuell läggning. Killen som en dag eventuellt blir min framtida poliskollega räckte upp handen. ”Det låter som en bra lag” sa han. ”Jag har inget emot att homosexuella får rättigheter heller. Det är ju en sjukdom och de kan inte kan rå för det”. Stämningen blev med ens obekväm, dålig och jobbig.

Men det behöver inte vara det. Om vi accepterar det självklara, att det finns kulturella skillnader, normer och värderingar beroende på var i världen man kommer ifrån, så kan vi komma över det obekväma och ta ett första steg mot en lyckad integration.

Enligt en undersökning från den amerikanska tankesmedjan Pew research center tycker 99 procent av mina landsmän i Afghanistan att homosexualitet är moraliskt fel. När jag kom till Sverige som 11-åring ifrån ett talibanstyrt Afghanistan tyckte jag exakt samma sak som den unga mannen. Jag kunde inte begripa hur det kunde vara lagligt i Sverige att två män kunde få gifta sig. Det är ju fel.

Jag blev nyfiken på hur det kunde komma sig att ett land på samma gång kunde vara så omoraliskt och ha ett så pass väl fungerande och välmående samhälle. Jämställdhet, allas lika värde och tolerans var saker som jag såg i min vardag, varje dag. I skolan gick jag i en klass där jag mina lärare och klasskamrater ”såg” mig och förstod var jag kom ifrån. De pratade med mig och jag pratade med dem. Ibland blev jag ifrågasatt och utmanad. Men jag insåg att jag ville bli ifrågasatt och utmanad. Stundtals kunde det vara lite jobbigt. Dock var det viktigt och nödvändigt att de fick ställa sina frågor om mina olikheter, samtidigt som jag fick en chans att förklara desamma. Jag kände mig inte demoniserad av mina klasskompisar. Jag ville både förstå och bli förstådd.

Debatten i Sverige om kulturella skillnader har eskalerat. Gränsen mellan att erkänna och förstå kulturskillnader till att plötsligt demonisera grupper i samhället är hårfin. De som inte vill erkänna kulturella skillnader är inga dåliga människor. De vill snarare undvika fördomar och rasism i samhället. De har alltså goda intentioner. Men vägen till helvetet är som bekant kantad med goda intentioner.

Vi måste våga visa en öppenhet om vilka utmaningar vi står inför, och öppet diskutera hur vi kan möta dem, även om och när det innehålla svåra och obekväma frågor. Med det får inte hindra oss. Min erfarenhet utifrån mina arton år i det här landet är att Sverige är ett tolerant land med toleranta människor. Jag är övertygad om att svenska folket är förståndiga och kapabla till att förstå skillnaden mellan rasism och vad som diskuteras i en öppen och demokratiska dialog. Rasism, som bygger på att bedöma en individ eller en grupp utifrån etnicitet, hudfärg och biologiska egenskaper, är inte detsamma som att synliggöra och tala om värderingar och normer i olika kulturella sammanhang. Om vi börjar där kan en dialog föras om hur dessa kan samsas i Sverige.

Tillbaka till föreläsningen med den unga killen från mitt hemland. Jag ställde samma fråga till honom som en av mina lärare ställde till mig när jag gick i skolan. ”Om du har ett homosexuellt grannpar där båda två jobbar, betalar skatt och är en del av det svenska samhället, precis som de andra av dina grannar. På vilket sätt kommer deras levnadssätt att påverka eller försvåra ditt liv?” Den unga killen blev fundersam och svarade efter en stund: ”Det kommer nog inte att påverka mitt liv”. Därefter tystnad. Ett annat ensamkommande barn i publiken suckade och sa ” Tänk om alla i Afghanistan tänkte så. Då kanske vårt land hade sett annorlunda ut i dag.” Och då nickade varenda ungdom i publiken instämmande. 

De här ungdomarna är i en fas i livet där de är som mest nyfikna på vårt svenska samhälle. Deras ålder gör också att de är formbara och mottagliga för information. Precis som jag var när jag kom hit. Vi måste ta tillvara på allt detta genom att ge dem information om hur vårt svenska samhälle är uppbyggt samt vilka normer och värderingar detta vilar på.

Alla står bakom begrepp som ”allas lika värde” och ”jämställdhet” men begreppen har olika innebörd i olika kulturer. På samma sätt som detta förklarades för mig när jag kom, förklarar jag nu betydelsen av dessa för de ensamkommande ungdomarna. Så ser ett framgångsrikt integrationsarbete ut i praktiken.

Länk till artikeln

Normkritik mot vilka normer?

Normkritik är viktigt, har jag förstått. Men vilka normer är det vi ska vara kritiska mot. Gäller normkritiken även de normer som människor har med sig till Sverige från andra kulturella sammanhang, frågar sig Mustafa Panshiri och ger ett par exempel på normer och normbrott.

För några år sedan, när jag fortfarande bodde hos mina föräldrar, stod jag vid ett tillfälle i köket och råkade se en kallelse till sjukhuset fäst vid kylskåpsdörren. I kallelsen från sjukhuset kunde jag läsa min pappas namn och personnummer samt att han skulle operera sitt vänstra öra. Samma operation som jag själv hade gjort ett par år tidigare. 

Min pappas operation var om mindre än 24 timmar men jag visste inte om det här förrän jag såg lappen. Det här är en informell norm hemma hos oss som går ut på att mina föräldrar inte berättar om sina angelägenheter för mig och mina syskon. I det här fallet min pappas öronoperation. Det är upp till oss att på något sätt ta reda på och känna till detta. Har vi inte lyckats med det så är det vårt problem. Indirekt betyder det också att vi inte bryr oss tillräckligt mycket om familjen. Oavsett hur tidigt eller sent jag får kännedom om pappas operation innebär det att om jag eventuellt har planerat något med vänner under operationsdagen och någon dag efter operationen så måste jag avboka det för att finnas där för honom och familjen. Det handlar om lojalitet och att familjen går före vänner.  

Det brukar sällan vara några bekymmer om jag i ett sådant läge får ringa vänner från mitt hemland för att avboka andra planer. Oftast hinner jag knappt avsluta meningen innan vännen från Afghanistan säger att han förstår precis vad jag menar. ”Jag förstår. Det är klart du ska vara med familjen. Tänk om det händer något”. Det finns ett tyst samförstånd mellan oss om läget. 

Men, samma procedur brukar dock ställa till det med mina svenska vänner. I det här specifika fallet med min svenska flickvän. På operationsdagen hade jag och min flickvän sedan flera veckor tillbaka planerat att ses och se Champions League-finalen i fotboll. Till skillnad från min vän från Afghanistan så ställer min flickvän följdfrågor till mig. 

– Men du hinner ju vara med honom under dagen när operationen är. Varför måste du vara med under kvällen? 

– Ja, alltså om något händer under kvällen så är det bra att jag är där. 

– Är alla andra i familjen bortresta? 

– Nej, mamma, brorsan (två år yngre än mig) och syrran är hemma. 

– Ok men då så, då behöver du ju inte vara hemma.  

– Jo, alltså det är ju bara jag som har körkort ifall något händer. 

– Men de kan ju alltid ringa efter taxi eller i värsta fall ambulans? 

– Jo, men egentligen handlar det inte om något skulle hända pappa, utan mer om vad släktingar och vänner till familjen skulle tänka och säga ifall något hände honom och jag var ute med dig, svarar jag och hör hur konstigt det jag precis sa låter.

– Nu förstår jag inte riktigt… säger min flickvän. 

– Nej, inte jag heller, säger jag. 

En trend i samhället idag är att vi ska vara normkritiska. Men, vilka normer är det vi ska vara kritiska mot? Är det de svenska normerna? Gäller normkritiken även de normer som människor har med sig till Sverige från andra kulturella sammanhang? 

När Al-Azharskolan redan från förskoleålder vill separera pojkar och flickor från att delta i idrottslektionerna, kan det kallas normkritik på så vis att det bryter samhällsnormen om att inte könsseparera. Är då detta den sortens normkritik som bejakar och utvecklar den svenska jämställdheten? Tydligen, då Skolinspektionen har godkänt skolans önskan. 

Eller är det normkritik när Skånepolisen anställer en passkontrollant som inte vill ta kvinnor i hand och anställningen försvaras med att man vill ”öka mångfalden” inom polisen? Ska vi då se det som att det finns en enskild passkontrollant som inte skakar hand med kvinnor i sitt arbete, eller är detta uttryck för att Skånepolisen indirekt är en myndighet där anställda tillåts göra skillnad på kön? 

I en kommun i Västerbotten träffade jag efter en föreläsning en flicka från mitt hemland Afghanistan, som hade valt att inte ha på sig slöjan efter flytten till Sverige. Hon hade sina föräldrars stöd, men långt ifrån alla i hennes omgivning tyckte likadant. Hon berättade för mig att hon beskylls för att vara en ”dålig” flicka och att hon blivit ”försvenskad” genom att anamma svenska värderingar. (Ironin här är att vi idag har en debatt i Sverige om huruvida vi ens har svenska värderingar. Det hade varit en intressant debatt om dessa konservativa och illiberala människor kunde möta svenska liberaler som förnekar svenska värderingars existens och förklara för dem vad svenska värderingar innebär i deras ögon). 

Om det är någon som ska hyllas så är den här flickan. Svenska samhället och främst våra feminister ska lyfta henne och berömma hennes mod och normkritiska tänkande. Tyvärr råder det en förvirring bland våra feminister då man är upptagen med att beskylla den vita mannen för förtrycken i samhället. Man glömmer bort att den även finns förtryckta grupper i samhället som förtrycker varandra.

Jag pratar inte om människor, etnicitet eller hudfärg. Jag pratar om idéer. Det finns idéer inom vissa kulturella sammanhang som är problematiska och som krockar med idéerna i sekulära Sverige. 

Då spelar det roll vem det sekulära Sverige backar, lyfter fram och ger hjältestatus. Och den här flickan skulle verkligen förtjäna hjältestatus. För normbrott är inte lätta att genomföra, särskilt inte om man gör det på egen hand. Amineh Kakabaveh blev av tidningen Fokus vald till årets svensk. Hennes arbete mot hedersförtryck och våldbejakande extremism förtjänar utmärkelsen. Unga tjejer i våra förorter behöver förebilder som Amineh. 

Åter till min pappas operation. Jag följde och skjutsade honom till operationen, väntade tills operationen var slut och skjutsade honom hem. När han låg hemma och vilade under kvällen förklarade jag för honom och mamma att jag skulle ut och träffa min flickvän. 

Jo, det blev sura miner hemma under en vecka. Men, det var det värt för att ta ett första steg mot att bryta den normen hemma. 

-----

Läs även repliken på ovan artikel: Normkritik mot begränsande normer

Länk till artikeln

Mustafa Panshiri: Vi måste våga prata om kulturella skillnader

Mustafa Panshiri kom till Sverige för 18 år sedan. Idag är han polis och vill genom sin egen berättelse visa att det är möjligt att röra sig från utanförskap till delaktighet.

– Vi är naiva i Sverige om vi tror att kulturella skillnader försvinner bara för att människor passerar över Öresundsbron och tar till sig de värderingar som gäller i Sverige. Vi måste förmedla vad det finns för värderingar i Sverige, säger Mustafa Panshiri som besöker Östersund.

Han tycker att vi ska föra en ärlig dialog med ensamkommande flyktingbarn om vad som gäller här och erkänn att det finns kulturella skillnader.

– Vi i Sverige har kommit väldigt långt i vår syn på demokrati och jämställdhet. Vi är inte klara, vi har en bra bit kvar att gå, men i jämförelse med många andra länder har vi kommit långt.

När han träffar ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan möts han av nyfikenhet.

– De här ungdomarna är i en ålder där de är som mest mottagliga för information. Värderingar och normer har inte satt sig ännu och om vi kan förmedla vad vi står bakom så kan de lättare ta till sig allt de vi tar gör givet i Sverige.

Mustafa Panshiri tycker det är nödvändigt att vi vågar tala om sexuella övergrepp på badhus och festivaler. Vi ska inte dra alla över en kam, men vi måste våga tala om problemet, säger han.

– Sexuella övergrepp har vi haft i vårt i alla år, det är inget nytt. Men att vi har unga män som i grupp omringar unga kvinnor och begår sexuella övergrepp är något nytt. Vi måste bli duktigare på att diskutera specifika problem i samhället. De här överpreppen får signifikanta konsekvenser för samhället och då måste vi våga prata om det, säger han.

De frågor han diskuterar med ensamkommande flyktingbarn har funnits i många år, men det är först i samband med flyktingkrisen de kommit upp till ytan, säger Mustafa Panshiri.

– Vi har ju undvikit att tala om dem och det var synd att vi behövde få en flyktingkris innan vi vågade tala ärligt om kulturella skillnader.

Länk till artikeln

Mustafa – ett år efter genomslaget

– Om vi inte pratar även om problemen som integrationen innebär, så blir de problemen bara större. Det uppstår ett tomrum och det tomrummet kommer någon att fylla. I sådana tomrum får man Donald Trump, Brexit, främlingsfientliga partier, säger Mustafa Panshiri.

Våren 2016 jobbade Mustafa fortfarande som polis i Linköping. Flyktingströmmen till Sverige var sedan en tid intensiv och Mustafa la mycket tid på att träffa ensamkommande unga som hamnat på olika akutboenden i Östergötland.

Linköpings Arena hade blivit ett sådant boende och där hörde jag en av Mustafas föreläsningar för nyanlända afghanska killar och unga män på deras eget språk om Sveriges demokrati, lagar om yttrandefrihet och jämlikhet mellan könen, rätten till homosexualitet och vår gratis utbildning.

Mustafa är en av mycket få poliser i Sverige som behärskar språket dari. Han blev en brygga mellan de ensamkommande unga och polisen.

Föreläsningen i Linköpings Arena ägde rum efter att flertalet unga tjejer utsatts för sexuella övergrepp på sommarfestivalen We are Stockholm och just när flera kommuner erfor problem med invandrade personer som ofredade flickor och kvinnor i badhus.

– Ni killar, ni har aldrig gått och badat ihop med en tjej. På simhallarna har tjejerna bara bikini. Jag vet att det kan bli mycket tankar, att det kan vara nästan som en chock. Men man måste lära sig hantera det. Man kan titta. Men man följer inte efter någon. Man rör inte vid någon. Det är ett brott.

Så sa Mustafa och killarna i publiken, i foppatofflor och mjukisbyxor och med öronen på helspänn, mumlade instämmande.

När Mustafa pratat färdigt ville ingen lämna rummet. Alla ville ta selfies med polisen, många dröjde sig kvar för att ställa frågor eller berätta sin historia om flykten och familjen som blivit kvar.

När Mustafas kombination av afghanskt ursprung, dari-tal, polisutbildning och engagemang för integrationen blev allmänt känd efter artikeln ville plötsligt alla ha honom. Akutboenden och HVB-hem över hela landet ville ha besök, socialförvaltningar, skolor, gode män, Migrationsverket, Socialstyrelsen ville ha föreläsningar.

När jag nu möter Mustafa Panshiri igen, på ett kafé i Linköping den enda dag i veckan som han jobbar i hemstaden, har han sagt upp sig från Polisen och bildat ett eget företag för integrationsföreläsningarna. Han har ett diskussionsforum på företagets hemsida och en Facebooksida där hans inlägg, ofta vassa och kritiska, ställer integrationsfrågor på sin spets och skapar debatter förvånansvärt fria från hat- och hotkommentarer.

– Jag vill att det ska vara en trevlig ton. Däremot behöver vi inte enbart diskutera trevliga ämnen, säger Mustafa.

Nu har du blivit något av en offentlig debattör. Eller har du egentligen alltid varit det?

– Jag brinner för integration och jag ser att det finns brister. Därför har jag väl blivit en ofrivillig debattör… Det är viktigt att vi för en dialog och vågar prata om hur det går med integrationen.

Mustafa säger att han märkt en förändring i debattklimatet det senaste året. Ett uppvaknande pågår, beskriver han, där fler vågar tala om värderingar och normer.

Till de tusentals unga nyanlända afghaner och andra som han möter säger Mustafa att demokrati och yttrandefrihet är grundstenar i det svenska samhället. Och att den som inte ställer upp på de värderingarna lär få stora problem att passa in.

Tror du att integration fungerar? Även när det handlar om så vitt skilda samhällsskick och kulturer som Sverige och Afghanistan?

– Ja. De allra flesta jag möter vill bli en del av det svenska samhället. De håller med om det som jag säger och tycker det är rätt. Det är ett litet fåtal som inte håller med, säger Mustafa.

Integration fungerar om människor enas om gemensamma värderingar som gäller för samhället, är Mustafas tanke men han menar att svenskar ibland tappar kompassen när de ska diskutera värderingar. Istället för sakfrågan börjar debatterna handla om vad som egentligen menas med uttrycket ”svenska värderingar” eller om man kan eller inte kan använda uttryck som ”no-go zones” om socialt oroliga områden.

– Då handlar debatten istället om vad vi kallar saker, och så missar vi att prata om de egentliga problemen, säger Mustafa.

En annan brist i integrationsarbetet, anser Mustafa, är vissa människors inställning att man inte ska prata om andras kulturer, religioner eller traditioner för att de kan bli kränkta, ledsna eller arga.

– Om vi tror att integrationen kommer att sköta sig själv utan några friktioner, då har vi fel, säger han.

Hur ska vi klara det då, i landet Sverige där alla vill vara så sams om allting så att stämningen inte blir otrevlig?

– Om vi tror att de här människorna kommer bli ledsna, arga, eller upprörda för att vi pratar om värderingar och deras kultur och religion, vad säger det om hur vi ser på människorna? motfrågar Mustafa. Och svarar själv:

– Då ser vi på dem som allmänt lättkränkta och arga människor. Och då blir det ”de låga förväntningarnas rasism”. Vi ska ha samma förväntningar på nyanlända som på alla andra.

Mustafa Panshiri kom till Sverige sommaren 1998, då han var elva år. Han säger att det var som att vinna på lotto, att han tänkte ”Nu kommer det att bli bra”. Samtidigt var han lite skeptisk till det nya landet. Men nyfiken.

– Jag fick till exempel höra att i Sverige var det tillåtet med homosexualitet. Jag tänkte ”Va?! Vilket hemskt land det här är!” Samtidigt såg jag ju att Sverige hade kommit långt med sitt samhälle, med demokratin, yttrandefriheten. Jag var nyfiken, jag tog till mig av det. Och det vill de flesta som kommer hit.

Vem hade du varit idag om du hade levt kvar i Afghanistan?

– Jag har ställt mig själv den frågan några gånger, säger Mustafa.

Om han blivit vuxen i Afghanistan hade han förmodligen varit utbildad eftersom familjen skulle ha haft ekonomisk möjlighet till det, säger han.

– Men vilka värderingar hade jag haft? Vad hade jag tyckt om yttrandefrihet, om jämställdhet? Frågan skrämmer mig faktiskt lite.

Sedan Donald Trump tillträdde som USA:s president har Trump vid flera tillfällen använt Sverige som avskräckande exempel på hur det går när ett land, enligt Trumps mått, tar emot för många invandrare. Fler främlingsfientliga politiker har använt Sverige så, däribland Ungerns premiärminister Viktor Orbán.

Det är ingen slump att Trump sa ”Titta vad som hände i Sverige” och framställde landet som ett migrationshaveri, menar Mustafa Panshiri.

– Det finns problem här, så det ligger något i det. Men Trump och andra ska inte få kapa det här ämnet och prata om det som han vill. Det är vi här i Sverige som måste diskutera vår integration, vi som känner till förhållandena här, säger han.

Den som läser Mustafas inlägg eller lyssnar på intervjuer med honom lägger märke till att han använder uttrycket ”två dialoger samtidigt”.

Vad menar du med det, att du driver två dialoger samtidigt?

– Jag pratar dels om den stora majoriteten människor, det är alla de som fungerar, de vill saker, de är nyfikna, de vill plugga, de vill jobba, de vill göra bra saker för samhället.

– Sen har vi en minoritet, en klick, som inte sköter sig. Det är de som står för problem, som är kriminella, som begår sexuella övergrepp på tjejer på festivaler och i badhus, som begår gruppvåldtäkter på pojkar. Det måste vi också våga prata om. Vi måste våga nämna specifika problem i samhället.

Men skulle en ”vanlig svensk” kunna säga det här som du säger?

– Jag med svart hår och brun hy har tydligen mandat att prata om det här, säger Mustafa med ironisk underton.

Det finns en världsspridd trend som säger att den som inte har egen erfarenhet av ett ämne inte kan tala för andra. Att en heterosexuell person inte kan föra homosexuella personers talan, att bara kvinnor kan tala om utsatthet för mäns våld.

– Jag är starkt emot den där trenden, säger Mustafa. Alla kan tala om det här. Alla måste prata om det här!

I sina inlägg i företagets diskussionsforum och på sin Facebooksida blir Mustafa ofta ifrågasatt och får mothugg av följare som vill debattera integrationsfrågan. Han får också många hyllningar. Nyligen skrev en debattör att han är en lämplig ny inrikesminister.

Hur ser framtiden för dig ut? Blir det en politiker av dig?

– Jag vet inte… Jag har gett kängor åt alla partier, så det är inte säkert att någon av dem skulle vilja ha med mig att göra. Men jag vill påverka. Om jag kan påverka genom politik, så kanske.

Vad händer om Sverige inte får bättre flyt i integrationen?

– Om integrationen ska fungera måste vi alla kunna prata om obekväma ämnen. Det här är vårt land och alla behöver ta ett ansvar, säger Mustafa.

Majoriteten av svenskarna är kloka människor som förstår skillnaden mellan att kritisera värderingar som krockar med det svenska samhällets sekulära idéer, och att dra alla människor över en kam och döma dem, menar Mustafa.

– Det gäller att våga stå upp för de värderingar som vi har kämpat länge för, och inte ta dem för givet, säger han.

Länk till artikeln

Det hade kunnat vara jag

Mustafa kom till Sverige från Afghanistan när han var elva år.

– För mig var det spännande, som att vinna på lotto. Vi fick ett jättebra bemötande och det blev enkelt att integreras, berättar han.

Mustafa hade också hela sin familj med sig med mamma, pappa, bror och syster. En trygghet, när de tillsammans startade ett nytt liv i Nacka utanför Stockholm.

Nyligen när Mustafa var i tjänst blev han nedkallad till receptionen. En 15-årig pojke från samma hemland hade kommit till polishuset.

– De brukar ringa på mig och jag vill gärna hjälpa till. Jag har träffat ett par flyktingpojkar under sommaren. Ofta blir barnen avsläppta av någon, inte sällan en smugglare, berättar Mustafa.

Den här pojken berättade att hans pappa hade dött och att han tappat bort sin mamma och bror i bergen i Turkiet bland ett 100-tal flyktingar. Pojken tog sig senare vidare till Tyskland tillsammans med en annan familj, men när de anlände till centralstationen i Malmö, kom de ifrån varandra. Han satte sig ensam på ett tåg. Steg av när det anlände till Linköping. Därifrån ska pojken ha promenerat upp till garnisonsområdet genom att fråga efter polisen.

– Ofta vet de här barnen inte vad som väntar. De har aldrig haft någon kontakt med myndigheter. De kan fråga: ”åker man i fängelse och sitter i en cell i väntan på asyl?” När ett inledande förhör med pojken skulle hållas, som underlag för Migrationsverket, brast han i gråt och undrade om han någonsin skulle få träffa sin mamma igen.

Eftersom Mustafas situation var annorlunda när han kom till Sverige för 17 år sedan hade han försökt uppmuntra honom och sagt att allt kommer att ordna sig, att man i Sverige kan få en bra framtid. Men i det skedet tänkte inte pojken på framtiden – utan på sin mamma.

– Just då kände jag mig lite naiv, minns Mustafa samtalet.Pojken blev senare upphämtad av personal från socialen och Mustafa upplevde att de bemötte pojken med både värme och professionalism.

– Jag tror att han kände en viss trygghet när han åkte härifrån.

Att det finns poliser som kan tala flera språk tror Mustafa är viktigt i mötet med människor i olika krissituationer. Inte bara bland flyktingar.

Även om han har ett yrkesuppdrag säger han att det är svårt att inte reflektera och känna med barnen som är på flykt. Genom att tala samma språk skapas också ett starkare band.

– En del barn kommer till och med från min hemstad. Då kommer man närmare och tänker, det hade kunnat vara jag.

När Mustafa kom hem efter avslutat jobbpass började han fundera över alla som kommer till Sverige, att alla har olika förutsättningar.

– Jag ville skriva av mig, förklarar han FB-inlägget.

Han upprörs också över den misstro en del visar, ifrågasättandet hur det går till när barn tar sig till Sverige.

Hur det har gått för pojken han träffade vet han inte.

Om du fick chansen att träffa pojken igen, ställa en fråga till honom, vilken skulle det vara?

– Om han kommer att få träffa sin mamma igen.

Länk till artikeln

Polis på schemat för sportlovslediga

Demokrati, drömmar och delaktighet. Det är ämnen som avhandlas när polisen Mustafa Panshiri föreläser för ensamkommande ungdomar på sportlovet.

– Jag föreläser inte i egenskap av att jag är polis. Jag ser det som att jag har en unik chans att nå ut till de här ungdomarna om hur vårt samhälle fungerar. Det kan skapa början till något fint, säger Mustafa Panshiri.

Sedan en tid tillbaka åker Linköpingspolisen Mustafa Panshiri runt i landet och föreläser på boenden för ensamkommande ungdomar. Själv kom han till Sverige från Afghanistan 1998. Då var han elva år och drömde om att bli advokat. Genom att träna fotboll och se på barnprogram på tv lärde han sig snabbt språket. Till sist beslutade sig Mustafa Panshiri för att bli polis.

– Jag ville inte sitta inomhus och ha tråkigt hela dagarna. Jag ville vara utomhus, träffa folk och göra skillnad, berättar han.

Göra skillnad är även skälet till att han åker runt och föreläser för ensamkommande unga runt om i landet.

En av åhörarna är Mohamed Abdirashid Shariif som är 16 år och kommer från Etiopien. Han kom till Sverige för ett halvår sedan. I dag hoppas han få lära sig något nytt.

– Jag ska lyssna noggrant. Vi som är nya behöver lära oss om det här landet. Jag tror att vi som är här i dag har en fördel, därför känner jag mig stolt över att få vara med, säger han.

Mohamed Abdirashid Shariif tillägger att det är intressant hur olika svensk polis fungerar jämfört med polisen i Etiopien.

– Det är som olika världar. I Etiopien följer polisen inga lagar, de kan bara komma och ta dig utan orsak, säger han.

I tre timmar pågår föreläsningen och ungdomarna lyssnar, diskuterar och ställer frågor. Mustafa Panshiri talar om demokrati, polisens roll, om alkohol och droger, om hur man uppträder i simhallen och varför vi betalar skatt.

– Sköt er, begå inga brott och tänk på framtiden, säger Mustafa Panshiri till ungdomarna.

Vad drömmer då skolungdomarna om att arbeta med i framtiden?

Någon drömmer om att bli bilmekaniker. En annan vill bli lärare. Med varierande seriositet nämns yrkesroller som byggnadsarbetare, fotbollsproffs och kung.

Efter att Mustafa Panshiri avslutar sin föreläsning är det inte mindre än tre unga män som drömmer om att bli polis

Projektledaren Stefan Barksten Sävland är nöjd med sportlovsprogrammet för ungdomarna.

– Idrott i all ära, men det behövs nya kunskaper. Dagens föreläsning är helt i linje med vad vi vill göra.

Länk till artikeln

Polisen som talar de asylsökandes språk

ÖSTERGÖTLAND Det lär finnas en enda person inom svenska Polisen som har afghanskt ursprung, och han jobbar vid polisen i Östergötland. När Mustafa Panshiri snackar om lag och rätt inför ensamkommande asylsökande är uppmärksamheten total.

Att ha en dari-talande medarbetare är en stor tillgång för polisen i Östergötland, säger Anna Lindqvist, chef för Linköpings polisområde.

Läs mer: Hyllade polisen Mustafa blir frilans för asylsökande.

Killarna sitter i vip-avdelningen i Linköpings Arena. Klädseln är foppa och mysbrallor. De är ett trettiotal asylsökande unga killar från Afghanistan. I snålblåsten på fotbollsplanen nedanför övar spelare på sina rusher. Här uppe sitter killarna nu och ser först ut att inte riktigt veta vad de ska tro.

Framför dem står en svensk polis i 60-årsåldern som talar lågmält och inbjudande och samtidigt med pondus. Intill honom den yngre polisen, mer intensiv och med vältaligt kroppsspråk.

– Man kan ha ett bra liv i Sverige. Men se till att ni aldrig hamnar i kriminalitet eller blir anmälda för brott. Då blir det stora problem, säger Mustafa Panshiri, på sitt och killarnas språk som är dari.

Mustafas äldre kollega är Håkan Stenbäck, med lång erfarenhet av polisiärt brottsförebyggande arbete och av polisinsatser utomlands. Detta är ett i raden av alla de informationsmöten som Stenbäck, Panshiri och kollegor till dem håller på akutboenden för asylsökande runt om i Östergötland, för att välkomna de asylsökande men också skapa ordning och förebygga brott genom att berätta om Sverige och vad som gäller för alla som vistas här.

– Sverige är en demokrati och en bra demokrati bygger på att alla människor har skyldigheter. Om man följer det så får man också vissa rättigheter, säger Håkan Stenbäck.

Mustafa slänger ut en fråga till killarna. Har de erfarenhet av polisen från sina hemländer, Iran och Afghanistan? Jo. Flera har blivit trakasserade. Mustafa säger att polisen i Sverige är till för att skydda alla, att de inte ska vara rädda för att kontakta polisen om de behöver.

Håkan på svenska och Mustafa på dari berättar om det de inser att de asylsökande ungdomarna behöver höra. Om Sveriges hårda vapenlagar som förbjuder innehav utan licens. Om åldersgränser för alkohol, om förbudet att hantera narkotika, om svenska myndigheter som registrerar allt. Arbetsgivare som kollar register och inte vill anställa den som har ett kriminellt förflutet. Transportstyrelsen som inte ger körkortstillstånd till den som är straffad.

– Det är ingen idé att försöka muta en polis här. Det finns ingen korruption inom svensk polis, säger han.

Och så pratar han om möjligheterna till utbildning, om jämställdheten, religionsfriheten, rätten att älska vem man vill, och om simhallarna.

– Det har varit problem i en del svenska simhallar. Asylsökande som har gjort sexuella trakasserier, konstaterar Mustafa.

Nu finns det inga skratt i rummet, fötter som tidigare förstrött vippade på foppatofflor har stannat. Blickarna är uppmärksamma. Mustafa är inkännande men förmedlar allvar:

– Ni killar, ni har aldrig gått och badat ihop med en tjej. På simhallarna har tjejerna bara bikini. Jag vet att det kan bli mycket tankar, att det kan vara nästan som en chock. Men man måste lära sig hantera det.

Han håller upp handen i luften, håller osynligt i deras uppmärksamhet:

– Man kan titta. Men man följer inte efter någon. Man rör inte vid någon. Det är ett brott.

Gensvaret är mummel men killarna är med. Enas om att de tar avstånd från brottsligheter.

– Killar, vad har ni för drömmar? Vad vill ni bli? Vad önskar ni er av framtiden?

Frågan tycks göra dem lite förvånade och smått blyga. Men Mustafa Panshiri och Håkan Stenbäck menar allvar; de går laget runt, en efter en, och killarna öppnar sig om sina drömmar. Ryggar som mjuknar lite, ansikten som slappnar av. Har killarna ens pratat med varandra om de här sakerna förut?

– Jag kanske vill jobba på bank.

– Jag vill bli bilmekaniker.

– Ingenjör.

– Fotbollsproffs. Haha!

– Kanske ett jobb på kontor.

– Jag vet inte, jag vill göra någon karriär så att mina föräldrar blir stolta över mig.

– Jag vill bli tolk.

– Läkare.

– Polis.

Det som från början var en smått avvaktande stämning har vid mötets slut bytts mot skratt och handslag med Mustafa och Håkan. Killarna vill ha bilder på sig själva ihop med Mustafa och de vill ha hans mobilnummer inlagda i sina telefoner. De samlas i klunga och vill prata personligt.

Mohammad Hassan Hosseini har tydliga ärr efter skärsår på sina armar, på halsen, i hårbotten. När Håkan Stenbäck frågar om ärren vänder sig Mohammad till Mustafa. Berättelsen han ger fängslar flera av killarna runt dem.

Mohammad förklarar att han togs tillfånga av utpressare då han var på flykt. De ville tvinga honom att lämna telefonnummer till familjen för att kunna pressa hans anhöriga på pengar för honom och torterade honom med knivar när han vägrade. Till sist stod Mohammed inte ut. När familjen försökte säga till utpressarna att de inte hade råd skar de Mohammad igen. Hans familj tvingades skaffa fram en mycket stor summa pengar för att få honom fri.

 

Mustafa lyssnar tyst på den långa historien. När Mohammad har tystnat landar Mustafas hand stadigt på hans axel.

– Du är trygg nu.

 

"Vi tror på det här sättet att arbeta"

ÖSTERGÖTLAND

Mustafa Panshiri anlitas av andra aktörer som socialförvaltningar, överförmyndarnämnd och Migrationsverket som också behöver hans kunskaper i dari och hans bakgrundskunskap.

– Jag vill träffa så många barn som möjligt över hela landet för att göra en påverkan, säger Mustafa Panshiri.

Hos Migrationsverket ingår han i ett ungdomsråd som verkets generaldirektör har inrättat. I samarbete med ensamkommande som idag redan har etablerat sig i samhället ska de lämna förslag på asylprocessen för ensamkommande unga kan förbättras.

Anna Lindqvist, Musatafas chef och ansvarig för polisområdet Linköping där Åtvidaberg och Kinda ingår, säger att polisen får förfrågningar från flertalet asylboenden där personalen önskar sig att polisen ska komma och föreläsa.

– Mustafa är förstås en väldig tillgång för oss, säger Anna Lindqvist.

De flesta förfrågningar kommer i förebyggande syfte, inte för att boendena haft problem med bråk eller kriminalitet, är Anna Lindqvists uppfattning.

Situationen med behov av polisiärt förebyggande arbete på akuta asylboenden är ny och därför har polisen ännu ingen uttalad strategi att arbeta efter. Det är också för tidigt att säga hur stor integrerande och brottsförebyggande inverkan polisens arbete med besök och kontaktskapande på asylboendena har. Men Anna Lindqvist tror att detta är rätt metod.

Länk till artikeln

Mustafa lär ensamkommande om Sverige

I Östergötland finns polisen Mustafa Panshiri från Afghanistan och som talar dari. Han och en poliskollega åker nu länet runt för att berätta om Sverige för ensamkommande afghanska flyktingpojkar.

– Genom att jag kommer dit och pratar språket - det är som att de ser sig själva i spegeln lite. Då är de intresserade och vill veta hur det funkar, säger Mustafa Panshiri.

– I och med att vi börjat åka ut så är det fler och fler som hör av sig. Och med Mustafas bakgrund - det är bara vi som har den möjligheten i Sverige hittills så det är klart vi måste nyttja den på bästa sätt, säger kommissarie Håkan Stenbäck.

Två av de ungdomar som träffat Mustafa Panshiri och hans kollega Håkan Stenbäck är Abdul Ali Hakimi och Habib Ullah Noori. De säger att de är glada över polisbesöket när de fick höra om svenska lagar och att man inte behöver vara rädd för svenska poliser.

Ett av de första besöken på flyktingboenden som poliserna gjorde var i Österbymo i Ydre kommun. Pojkar där hade orsakat flera larm i onödan hos räddningstjänsten.

Till slut fick brandmännen nog och via personal på boendet bjöds Mustafa Panshiri och Håkan Stenbäck in. Besöket gjorde skillnad, berättar platschef Lars-Göran Svensson på räddningstjänsten i Österbymo.

– Ja, de enda larm vi har dit nu är av karaktären tekniskt fel, säger han.

Demokrati är den röda tråden i de båda polisernas information till ungdomarna. Men man blundar inte för problem säger Mustafa Panshiri.

Fritidsledare Ali Najibzeia är anställd på ett av flyktingboendena i Linköping.

– När en polis med deras språk pratar så sitter det bättre i deras hjärtan. Det går hjärta till hjärta, säger han.

Länk till artikeln

Polisen från Afghanistan

Han är uppvuxen i Afghanistan och talar dari. Möt polisen som nu arbetar med ensamkommande ungdomar från sitt forna hemland.  

Under det sista kvartalet i fjol kom drygt 16,800 afghanska ensamkommande pojkar till Sverige för att söka asyl. I Östergötland arbetar 29-årige Mustafa Panshiri sedan i vintras med att besöka de nyanlända.

Panshiri kom själv till Sverige med sin familj som flykting från Afghanistan 1998. När han kom till Sverige så fanns ingen tanke på att en dag bli polis.

Men år 2014 gick han ut polishögskolan. Idag åker han runt till olika boenden för ensamkommande pojkar. Och där är de flesta från Afghanistan.    

– Det är kul, det är så kul. Man känner att här kan jag påverka. Här lyssnar liksom någon. De tar till sig. 

Mustafa Panshiri talar dari. Och med ett gemensamt språk och en i många fall gemensam bakgrund så uppstår en dialog med ungdomarna när han möter ungdomarna.  

Man samtalar om det svenska samhället dess lagar och regelverk. Detta tillsammans med unga nyanlända killar som varit på flykt i flera månader för att hamna i Sverige.

Ett femtontal olika boende har han besökt sedan uppdraget startade. Ett arbete som nu fortsätter. Nyligen tog Mustafa även plats i Migrationsverkets nyinrättade ungdomsråd.

Länk till artikeln

”Jag har inte tid att vänta”

Aktuellt UR ARKIVET. Polisen Mustafa Panshiri föreläser på dari för ensamkommande flyktingbarn, om livet i en demokrati och polisens roll. Efterfrågan är stor men inom polisen finns inga former för en fortsättning. Till sommaren tar han därför tjänstledigt.

Mustafa Panshiri

När Polistidningen når Mustafa Panshiri sitter han i en bil på väg till Borlänge. Han är ledig från sitt jobb på ingripandeverksamheten i Linköping och ska medverka i ett projekt som går ut på att utbilda ensamkommande flyktingbarn, personal på boenden och gode män. Det handlar bland annat om bemötande och kulturskillnader. Den här gången är det ungdomarna han ska träffa men han kommer framöver att utbilda bland annat deras gode män.

Sedan 2013 har han tillsammans med kollegan Håkan Stenbäck besökt boenden för ensamkommande flyktingbarn och pratat, främst med afghanska pojkar, på deras eget modersmål, om lag och rätt och polisens roll i samhället.
– Det ingick inte i mitt vanliga schema utan jag la till extrapass, berättar Mustafa Panshiri.

I en artikel som publicerades i Corren i början på mars säger lokalpolischef Anna Lindqvist att han är ”en stor tillgång för polisen i Östergötland”.  I samma artikel gissar Mustafa Panshiri att han är ganska ensam inom polisen om att behärska dari.
– Men det var faktiskt två kollegor från Malmö som hörde av sig och berättade att de också kunde, säger han men tror att det antagligen inte rör sig om så många fler.

Mustafa Panshiri är nu efterfrågad i hela Sverige men att få fortsätta jobba med flyktingbarnen inom ramen för anställningen på det sätt som han vill går inte.
– Polisen har ingen strategi för hur de ska jobba med det här. Och jag förstår, de måste ju fråga sig om det ens ska vara polisiärt, säger Mustafa Panshiri.
Själv har han inga problem med att se det polisiära i att jobba förebyggande på det här sättet.
– De här ungdomarna utgör en riskgrupp. De kommer hit utan vuxna, utan förebilder. De kan lätt hamna i dåligt sällskap och det gäller att vi möter dem med vår information tidigt innan de hunnit skapa sig en egen felaktig bild själva av samhället och polisen.  Många har ju också med sig en dålig bild av polisen från hemlandet.

Själv kom Mustafa Panshiri till Sverige från Afghanistan när han var elva år. Att bli polis var en barndomsdröm och han hoppas kunna återvända till yrket någon gång men känner att han vill jobba med det här.
– Jag har inte tid att vänta på en strategi. Behovet är jättestort och det finns nu.